Erik Olof Andersson var Olvides far, han kallades allmänt Rödökungen och rådde om Rödön utanför Alnön. Här en tidningsartikel från 1947 som förmedlats till mig via Sune Dahlqvist.
De
sista av Rödökungens ätt lämnar sina ”besittningar” i år.
Rödökungen,
Erik Olof Andersson, har blivit en legendarisk person i sommargästers, fiskares
och bärplockares minnen. Ännu vid 89 år befinner han sig i högönsklig välmåga
och står varje dag på vedbacken i Bjäsbodarna hos sin dotter fru Terés Viklund
och sågar och hugger all ved för lantgårdens behov. Under sina välmakts dagar
har han härskat som en monark med oinskränkt makt över den ö, som han en gång
friköpte från Åvike bruk. Den första maj flyttar hans systerson, Edvin Åström
med egen och två söners familjer till Alnön och därmed brytes släkttraditionen
på Rödön, som numera äges till största delen av Ando Vikströms sterbhus.
Vi låter
gamle Erik Olof Andersson få berätta. Han förtäljer, att han var endast 6 år,
då han med sina föräldrar flyttade från Åvike bruk till Rödön, som fadern
arrenderade av brukspatronerna. Bruket, som hade gamla privilegier på Rödön,
hade varje år tagit ut en betydande kolfångst där.
- Vi kom
hit på tredjedagspingst 1864. Då fanns det bara en liten stuga på ön, som en
torpare under bruket bott i, men ingen odlad jord. Vi var tre syskon, då vi
flyttade hit, men med tiden blev vi fem. Själv har jag haft dubbelt upp med
barn och det precis också. Alla är födda på ön och många av dem utan
barnmorskehjälp.
Vi
pojkar fick tidigt börja hjälpa till med odlingen. Vi sänkte en sommar en tjärn
med ett tre alnars djupt dike och torrlade omgivningen. Sedan dikade vi ut en
myr och det blev med tiden ordentligt med odlingsjord både vid Löpen och
Gorgen. Far betalade 75 kronor i arrende för år, men som gift köpte jag ön för
6.000 kronor och var ensam ägare en tid tills den delades upp mellan en bror
och en svåger till mig. De hade jorden i Gorgen och jag i Löpen. 1919 sålde jag
min del till den nuvarande ägaren.
Det är
mycket man varit med om på Rödön under de 60 år jag bott där. Det var slitsamt
att fiska och sedan segla eller ro fångsten till stan eller ut till sågverken.
Tro mig eller inte, säger gamle Rödökungen och faller in i sin dialekt, så ha
ja hatt så mycket fisk iblann i skötan att ja ha måst kapa å dom på mitten, å
dä ha till å mä hänt att ja väre mä då dä ha vära så myttje strömming te båten
att ja ha använt skovel å östén över bol för att båten inte skulle prässas ner.
Men dä ble dålig förtjänst ändå med förstörda sköter å en betalning å 50 öre fjälingen.
En gång
ha jag bleve seglat över bol utanför Spikarna på hemfäl från stan. Vi hade nå
saltsäckar som vi skulle skydda för vattne som slog över rellingen. Unner
arbete stula jag i och de två anre karan i båten fick göra två slag män innan
dom fick opp mä. Men klara mäj, gjorde ja. Män dä ha gått sämre för månge anra.
Två fiskare och en stassbo fick sätta live till en höstkväll i hål sydli sjö
utaför Löphamna. Vi va där och skulle rädda dom men hur vi än ansträngde oss,
så kunde vi ingenting göre. En annan gång, å dä ä förrästen inte så länge sen,
då ångbåten Eidern gick unner utaför Röudden. Dä va Kristihimmelsfärsda, å
klockan halv åtta på mårron, kom maskinisten springande in på gål våran och
kalla på hjälp. Men dä va för sent, skepparn, Norberg, hade redan drunknat.
Sedan på sommar´n fann ja liket nästan uppruttet. I fickan hade skepparn en
pantsedel och fyra kronor och nåra ören.
En höst
gick en brasilieseglare på Löphälla och ble vrak, men besättningen rädda vi. Ja
va mä och bärja skutan å ja sa te skepparn att han skulle vräka däckslasten
över bord för att få na loss från grunne, män dä vill´en inte. Dä ble nå så
till sist. Sen drog dom´na te Vinskärsvarv och gjorde en pråm å´na. Så nå ha
man vure mä på en del skeppsbrott allti.
Ja ha
vure mä ock fiske lite smått tess förra sommarn men nu törs ja me inte ut na
mer för vingle i huvve. Så mycke kan ja säje att fiske ha bleve sämre år från
år. I ryschan få dom numer bara nå fisksjärter å förr kunne dom väre full. Till
å mä själen ha försvunne. Nu går dä no inte att klubbe nån utaför Röön.
En gång
var jag, Ante bror min, mä far och klubba själ å vi ringa in e bjässe som va så
stor att han inte kom ner i håle som de anra kröp ner i. Far min drev yxa in
inner halsen pån och dä blev som en krok att dra mä men han orkte inte ensam, å
därför tog Ante i skafte för å hjälpe te. Juss som dom hadd´en oppdraen ur
vaka, dä han stoppa ner bakändan, gjorden ett kast å högg Ante, som sto lutat
över yxskafte, rätt över huvve. Ha han inte haft så tjock vintermössa på säj
vette fanken hur dä gott mä´n. Han fick ett styggt hugg över ena öga. Når vi
vrok me själen i måksläen för å köre hemmen, så måste vi göre en krök på
stjärten för å få nern.
Gamle
Andersson har säkert varit med på hårda tag under sin långa levnad där ute i
havsbandet. Men det har varit en kärngubbe med prima virke i och han har tålt
påfrestningar, ty vid nära 90 år har han alla själsförnödenheter i behåll. Han
är litet orolig för att signaturen pratat bort ett par timmar med honom, de har
kunnat användas till nyttigare arbete på vedbacken. Han tar sin mössa och går
ut, och om en stund fräser vedsågen igen med jämna drag. Sådana kärnkarlar med
födelseåret nere på 1850-talet finns det än i Medelpads bygder.
Rödön
blir inte övergiven. Till våren flyttar John Edström i Nedergård dit med hustru
och två barn och övertager jordbruket och jaktuppsynen åt Vikströmarna.
Ergo.
Taget ur
tidningsartikeln ”De sista av rödökungens ätt lämnar sina ”besittningar” i år”
skriven omkring 1947. Troligen ur Dagbladet eller Sundsvalls Tidning. I
artikeln finns också ett porträtt av Erik Olof Andersson.
Skrift på baksidan: Med rygg mot kameran Rödökungen Erik Olof Andersson.
Fru Berta Åström
Dotter Ajna Åström, gift Haglund
Pappan Edvin Åström
Jonny Andersson, sondotter till Bertil Åström.
Karin
Britta Åström, syster till Edvin
Knut Andersson, son till E.O. och Karin
Erik Olof Andersson var gift med Karin (Kajsa Greta) Höglund (f.1855 i Njurunda). De hade barnen:
Algot, h.s.u.ä. ( f.1878)
Paulina, (f.1881) blev gift med Bror Andersson, bosatta i Stavsätt
Olga, (f.1882) gift med Johan Rommberg, bosatta i Alvik
Ernst (f.1884), gift med Ester Prost
Olvide (f.1886), gift med Konrad Engström
Ester (f.1889), gift med Winblad
Nanna (f.1892), gift med Kalle Dahlqvist, Barsta, Nordingrå
Ragnhild (f.1895), gift med Einar Rodin
Terese (f.1897), gift med Erik Viklund
Knut f.1900), gift med Melander
Källa: Kurt Dahlqvist, vid besök 2003.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar